tisdag 28 juli 2015

Meet-cute

Det är himla viktigt för mig att ha en story. För viktigt. Om det inte hade varit för att jag och Malmö skickade 1700 sms till varandra tre första veckorna hade jag förmodligen inte fallit lika hårt. Om jag och Fredrik inte hade träffats på Debaser och sen haft ett helt vanligt tråkigt händelseförlopp av trevande sms och dejter hade vi kanske varit ihop längre. Eller jag hade nog trott mer på oss i alla fall, att det var ödet eller nåt. Klurig och helt och hållet förljugen syn jag har alltså. Om inte mina föräldrar hade flyttat ihop första kvällen och sedan aldrig skilts åt hade jag inte trott lika mycket på kärleken. Hmm, hönan och ägget. De har satt mina förväntningar högt, högt över rimlighetens nivå.

På en svartklubb i fredags, den andra för kvällen och vid en tid på dygnet då vanliga människor börjar tänka på frukost eller till och med brunch, drogs jag in i en skogsdunge av en kompis. Jag stretade emot för ville hellre dansa än att prata med de personer han siktat in sig på. Nu ska vi vara sociala och lära känna nya Amanda! Ugh, fine. Jag minns inte så mycket mer än att jag såg Hans ögon och att jag tiondelars sekunder senare hade slängt mig om halsen på honom. Efter den kyssen tittade vi på varandra i vad som kändes som en evighet och jag tänkte att fuck, jag kan ju inte bara hångla upp okända personer utan att kolla av med dem först. Men oj nu var det min hals tur att bli greppad och vi vinkade snabbt av resten av dungen och sprang därifrån. Längre in i skogen, dit technon nästan inte nådde och vi kunde lägga oss på ormbunkar som var mjukare då än blåmärkena senare vittnade om. Duggregn, lera och en mun man inte smakat tidigare.

När vi var klara och dragit på oss de dyblöta kläderna igen, fd svarta och numera brunspräckliga jeans som klistrade sig mot blodet i såren, letade vi oss ut från skogen och hamnade här. I Versailles typ.

Han plockade en pelargon som jag höll i tills jag letade efter nycklarna utanför porten och tappade den. Jag hittade den där utanför i söndags.

Hemma hos mig drog vi av oss kläderna igen och badade badkar. Aldrig sett så smutsigt vatten, aldrig sett så fina ögon. Vid 12:30 kom vi äntligen i säng men jag tror inte att vi sov något. Vi släppte aldrig varandra i alla fall, det vet jag säkert. Han stannade till sex kanske, då sa vi att vi skulle göra oss iordning för att sedan mötas på stan för middag. Åh jag svimmade ju av denna plan. Jag var ett vrak men jag ville så gärna träffas igen. Men ja, tröttheten tog väl över till allas stora sorg. Han ville ta en öl senare istället men det slutade med att jag ställde in, för förlamad av pytt i panna, mjukisar och Modern Family. Han gick ut med sina vänner, messade och försökte övertala mig att komma, saknade mig sa han. Jag var så slut, så besviken på mig själv. Men när han föreslog att han kunde sova hos mig tvekade jag inte och då var jag dessutom alldeles för pirrig för att kunna sova ändå. Kastade ner nyckeln för balkongen när han kom, mötte honom i glasögon och sovfläta och vaknade dagen efter av pussar över hela nacken. 
Det fortsatte med promenader nere vid båtarna i hamnen och, ja hela stan, och plötsligt var vi hemma hos mig igen - när vi gick förbi spårvagnshållplatsen vid mig sneglade jag nervöst på honom men han verkade inte ha en tanke på att åka hem - och han stod och diskade åt mig medan jag lagade mat. Åh. Åhåhåhåååå. 

Det är ju just snyggt att jag efter ett år av patetiska små ursäkter till killar här i Göteborg träffar en så underbar när jag har tre veckor kvar i staden. Antingen hänger vi järnet nu och blir kära och så blir det fruktansvärt, sorgligt och ohållbart när jag flyttar. Eller så hörs vi aldrig mer och så sitter man och undrar hela livet över vad som kunde blivit. Tänk om jag får ärr på knäna, tänk om han kommer kunna de ärren utantill om några år. 

Jag ber om ursäkt. Det är inte kul för någon att jag blir såhär. Såhär kär i ingenting. Så idiotiskt uppjagad och inställd på lyckliga slut. Men... Han plockade ju en pelargon till mig. Jag har varit så hög på allt idag att jag diskade trots att det nästan inte behövdes. 

Man kan se hans hjärta slå under huden och det är det äckligaste och finaste jag varit med om i livet tror jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar