Regression

Sedan jag flyttade till Göteborg har jag börjat bete mig konstigt. Inte konstigt som att jag ligger med killar jag hatar eller struntar i studierna som jag egentligen tycker ganska mycket om. Nej, konstigt på ett ganska allvarligt sätt. Jag tror att jag har skrivit om det lite lättsamt här förut men jag pratar alltså för mig själv. I olika sammanhang, rum och humör men alltid när jag är ensam. Oftast bakom en stängd badrumsdörr eller sittandes på trasmattan i köket. Jag säger: 

1. Jag hatar dig. Eller snarare jaghatardigjaghatardigjaghatardigjaghatardigjaghatardig till jag är klar och kan resa mig upp igen. Orden är riktade mot mig själv alltså och kommer oftast sekunden efter jag tänkt på nåt ”jobbigt”. Typ att jag för sex år sedan sa något till en chef som hen inte skrattade åt eller kanske att jag inte fick svar på ett sms jag skickade kvällen innan.
2. Jag älskar dig. Händer ganska sällan och är inte riktad mot någon speciell förutom uppenbarligen någon annan än mig själv. Vill väl sägas till någon antar jag, sånt kan man ju längta efter när man är ensam och deppig. Hade varit fint om det var riktat till mig när jag sa det men haha, nejjj. 
3. Ropar på mamma. Väldigt ofta. Kan hända mitt i tandborstningen, så fort jag vaknar på morgonen eller när jag kollar på en rolig film. När som helst egentligen.
4. Jag har bajsat på mig. Det är ju väldigt konstigt, eller hur? Det har jag ju självklart inte gjort, i alla fall inte på typ två år (efter ett hemskt långkok på Nosh&Chow, på trottoaren på Högbergsgatan ca 50 meter från min port, säg inget till nån). Just den återkommande sägningen oroar mig mest eftersom den gör att jag misstänker regression. Alltså att jag mentalt gått tillbaka till en ålder då jag inte behövde ta tag i de problemen jag har nu. En ålder då man berättar för folk att man bajsat på sig så att de kan hjälpa en. 

Jag har varit med om det här förut. Dels att prata för mig själv, men då har bara de tre första punkterna behandlats, men också att bli en bebis. Jag pratade när jag bodde själv efter mitt och Fredriks uppbrott, jag jollrade under det sista året vi var tillsammans. Det var hemskt, nu när jag tänker tillbaka på det. Och mycket konstigt att han inte reagerade mer. Jag pratade bebisspråk, ville att han skulle stoppa om mig, var trotsig som en tvååring, sov med gosedjur. Det sista året sög ju minst sagt men är det alltså såhär jag blir när jag inte orkar deal:a? Och viktigare: är det här en varningssignal utan like? Eftersom jag har mått dåligt sen högstadiet vet jag inte riktigt hur det är att må bra och då är det svårt att definiera när det är riktigt illa. Jag har en grundinställning om att vadå, alla mår väl såhär? För jag vet inget annat liksom! Kanske är det inte så? När första timmen med min nya psykolog var slut frågade han mig om jag känt några ångestpåslag under sessionen och jag svarade nej. Hmm okej, för jag har sett flera gånger att du har fått ångest men du är förmodligen så van att du inte märker det längre, sa han då. Fan va deppigt. Men vi ska ses igen på tisdag.